Spelpass 24 - Den kuvade hunden

Hjältarna sökte upp källan till de ylande snyftningarna och fann en kuvad hyenaman. Tack var hTors intimiderande blick bröt varelsen samman och förklarade att hövdingen Maldrick Ärrmakare befann sig på andra sidan dörren tillsammans med ett antal demoner och två kedjade pälslösingar. Själv hade hunden blivit inspärrad i den utgångslösa stenkammaren när han försökt hämta masken åt Maldrick. Hjältarna fann det gott att utnyttja hyenamannens långa ben till att försöka hämta svärdsklingan i blodsbassängen. Det blev den kuvade hundens död. Tack vare Grobuts skickliga manövrerande av ishanden kunde svärdsbitarna till slut extraheras.

Hjältarna har nu de fyra föremålen som spökena talade om i sin ägo. Enligt spökenas utsago skall de placeras samtidigt på varsin magisk cirkel för att öppna dörren till Demonbrunnens inre sanktum. Frågan är förstås, går det att lita på de döda? Vad kommer egentligen att hända när föremålen placeras på avsedd plats? Har Maldrick verkligen tagit sig förbi dörren? Eller går hjältarna ondskans ärenden genom att placera de fyra föremålen i cirklarna?

Bara tiden och tärningarna kan ge svar. Nästa spelpass på måndag.

Spelpass 23 - Blodsbassängen och de magiska speglarna

Efter att den modige Nossungam klartgjort hur den blodtörstiga bronsklockan verkar och Grobut rett ut viss kartografisk förvirring var hjältarna åter redo att ta sig an demonbrunnens fortsatta prövningar. Bortom en bassäng av blod såg hjältarna ett trasigt svärda blänka. Men rummet vaktades av såväl förödelsedemoner som minotauriska fällor, och hjältarna valde att retirera.

Ny kartografisk förvirring uppstod, men tillslut fann hjältarna vägen till ytterligare en av demonbrunnens märkliga prövokammare. Magiska speglar teleporterade runt omkring hjältarna, och sådde stor förvirring. Tre av fyra hjältar fångades i en kammare utan utvägar, och hade det inte varit för Grobuts rådiga ingripande hade hjältesagan kunnat få sig ett snöpligt slut där och då. Efter att Grobut slagit ner handen i det ondskefulla minotauraltaret, utan tanke på sitt eget skinn, i en akt av lika delar dumdristighet som hjältemod befriades de fångatagna hjältarna och efter en kort strid mot några skelett kunde hTor knycka åt sig en magisk mask.

Hjältarna tog sig tid att hela sig, samla krafter och söka igenom masken kammare, dock utan resultat. När dörren till speglarnas sal stängdes kunde de höra en svag snyftning, på gränsen till ett gläfsande ylande, från någon av demonbrunnens många gångar. Kanske är det hyenavarelsen som slank undan från spegelkammaren som självömkande lipar i grottgångarna, eller kanske någon illvillig demons lockrop. Vad det än är som bölar i mörkret har det säkerligen inget gott i kikaren...

Spelpass 22 - Demonbrunnens prövningar

Att vila i demonbrunnen visade sig, trots onda järtecken, inte alls vara något problem. Hjältesömnen stördes på sin höjd av mardrömmar och ett tyst surrande från Grobuts transmusik, men inte mer. Att vandra i demonbrunnen visade sig vara betydligt mer problematiskt. Bland förvirrande korridorer, krumsprång och dubbeldörrar irrade hjältarna omkring en god stund innan Grobut till slut fick ordning på kartan och kunde hitta rätt kurs. I en av korridorerna stötte hjältarna på tre spöken som ville utröna om hjältarna hade det som krävdes för att rensa demonbrunnen från ondska. Trots goda övertalningsförsök från Nossungam och uttömmande historiska redogörelser från Grobut var spökena inte imponerade. De förklarade för hjältarna att fyra magiska artefakter måste placeras i varsin magisk cirkel för att öppna dörren till demonbrunnens inre sanktum, men mer ville de inte förtälja innan de drog sig tillbaka till de skuggor som de kommit ifrån.

I ett av grottans många rum stötte hjältarna till slut på lite motstånd. En eldapa och en handfull Evistro, förödelsens demoner, skyddade en obehaglig bronsklocka. Efter en hård kamp stod hjältarna som segrare, slet klockan från sitt stenaltare, och fortsatte sin färd genom grottgångarna.