Spelpass 23 - Blodsbassängen och de magiska speglarna

Efter att den modige Nossungam klartgjort hur den blodtörstiga bronsklockan verkar och Grobut rett ut viss kartografisk förvirring var hjältarna åter redo att ta sig an demonbrunnens fortsatta prövningar. Bortom en bassäng av blod såg hjältarna ett trasigt svärda blänka. Men rummet vaktades av såväl förödelsedemoner som minotauriska fällor, och hjältarna valde att retirera.

Ny kartografisk förvirring uppstod, men tillslut fann hjältarna vägen till ytterligare en av demonbrunnens märkliga prövokammare. Magiska speglar teleporterade runt omkring hjältarna, och sådde stor förvirring. Tre av fyra hjältar fångades i en kammare utan utvägar, och hade det inte varit för Grobuts rådiga ingripande hade hjältesagan kunnat få sig ett snöpligt slut där och då. Efter att Grobut slagit ner handen i det ondskefulla minotauraltaret, utan tanke på sitt eget skinn, i en akt av lika delar dumdristighet som hjältemod befriades de fångatagna hjältarna och efter en kort strid mot några skelett kunde hTor knycka åt sig en magisk mask.

Hjältarna tog sig tid att hela sig, samla krafter och söka igenom masken kammare, dock utan resultat. När dörren till speglarnas sal stängdes kunde de höra en svag snyftning, på gränsen till ett gläfsande ylande, från någon av demonbrunnens många gångar. Kanske är det hyenavarelsen som slank undan från spegelkammaren som självömkande lipar i grottgångarna, eller kanske någon illvillig demons lockrop. Vad det än är som bölar i mörkret har det säkerligen inget gott i kikaren...

Spelpass 22 - Demonbrunnens prövningar

Att vila i demonbrunnen visade sig, trots onda järtecken, inte alls vara något problem. Hjältesömnen stördes på sin höjd av mardrömmar och ett tyst surrande från Grobuts transmusik, men inte mer. Att vandra i demonbrunnen visade sig vara betydligt mer problematiskt. Bland förvirrande korridorer, krumsprång och dubbeldörrar irrade hjältarna omkring en god stund innan Grobut till slut fick ordning på kartan och kunde hitta rätt kurs. I en av korridorerna stötte hjältarna på tre spöken som ville utröna om hjältarna hade det som krävdes för att rensa demonbrunnen från ondska. Trots goda övertalningsförsök från Nossungam och uttömmande historiska redogörelser från Grobut var spökena inte imponerade. De förklarade för hjältarna att fyra magiska artefakter måste placeras i varsin magisk cirkel för att öppna dörren till demonbrunnens inre sanktum, men mer ville de inte förtälja innan de drog sig tillbaka till de skuggor som de kommit ifrån.

I ett av grottans många rum stötte hjältarna till slut på lite motstånd. En eldapa och en handfull Evistro, förödelsens demoner, skyddade en obehaglig bronsklocka. Efter en hård kamp stod hjältarna som segrare, slet klockan från sitt stenaltare, och fortsatte sin färd genom grottgångarna.

Spelpass 21 -Demonbrunnen Dag 1

Hjältarna plöjde fram genom demonbrunnens gångar och varken hyenor, gnoller, eldapor, tieflings eller digersvin klarade sig med livet i behåll. Efter den fjärde striden utan vila (!) tog energin slut och hjältarna bestämde sig för att ta en välbehövlig sovstund i de demoninfesterade gångarna.

Att vila på en plats som är helgad åt demonfursten Baphomet är dock inte helt utan komplikationer, något som hjältarna snart ska få erfara...

Spelpass 20 - Bronsväktarens bakhåll och barbaren Bork

Hjältarna blev inte speciellt överraskade när det visade sig att mötet som de lockats till var ett bakhåll. Däremot blev de väldigt överraskade när en lättklädd barbar utan förvarning anslöt sig till striden. Det var dock ingen tvekan om att barbaren slogs på det godas sida när han orädd stormade fram mot bronsväktaren. Striden blev kort och intensiv och bronsväktaren förstördes relativt enkelt efter att hTor visat vägen. Bland kvarlevorna hos de två Tieflingarna som nedgjorts hittade hjältarna några dokument som innehöll uttryckliga order att döda hjältarna. Dokumentet nämnde också demonbrunnen. Båda dokumenten var undertecknade med bokstaven P.


Efter striden presenterade sig barbaren som Bork och förklarade att han var en rastlös själ som vandrat omkring i grottan i jakt på strider och faror. Han ville gärna följa hjältarna till Demonbrunnen. Han berättade även om sin uppväxt som slav, fastbunden vid ett väldigt kvarnhjul som gick runt, runt, runt.

Med hjälp av Terrlen fann hjältarna Demonbrunnen, som enligt legenden varit ett tempel åt demonfursten Baphomet. Väl där spilldes ingen tid och hjältarna smög in i det okända och ökända komplexet. Trots medioker smyginsats lyckades hjältarna tjuvlyssna på en konversation mellan två gnoller som gick något i stil med:

"Inom tre längre vilopauser har Maldrick avslutat ritualen och helgat templet åt Yenoghuu".

Nossungams privatlektioner i religionshistorik visade sig värdefulla då han genast kända igen namnet Yenoghuu som en ondskefull demonprins. Mer hann inte hjältarna höra innan de anfölls av en gråfjällig Phalagar, en underjordisk best vars hullingsförsedda tentakler skapade stor oreda och skada.

Efter striden, som även inbegrep några grottstrypare och en likätare, började plötsligt salens dekorativa pelare att tala. De yttrade ett kryptisk meddelande som avslutades med:

"De som visar sig ovärdiga skall bli Baphomets slavar. De som visar sig värdiga skall få makt bortom mänsklig fattning. Mask, klocka, blad och bok."

Medan hjältarna tog en kort paus och återfick sina krafter stormade Bork iväg i labyrintens mörker, förblindad av sitt raseri. Kanske slukades han av demonbrunnens skuggor för att aldrig mer återvända...

Om man ska tro gnollernas viskande röster har hjältarna nu tre dagar på sig innan den mystiska Maldrick fullbordar sin ritual och helgar templet åt Yenoghuu. Exakt vad detta innebär är oklart, men det kan säkerligen inte vara något bra...

Spelpass 19 - Eldapor och hundar

Hundarna hopade sig kring hjältarna och för ett ögonblick såg det ut som att striden skulle bli mycket blodig, men tack vare skickligt manövrerande och en tät defensiv lyckades hjältarna mala ner hyenorna en efter en. Att en elementarapa från avgrunden anslöt sig till striden gjorde varken till eller från, hjältarna stod som segrare utan att någonsin ha svävat i direkt fara. Enligt tHor var striden så väl genomförd att de inte skulle förlora den en gång på hundra.

Tillbaka i sjupelarsalen spenderades en del guld, och Grobut lyckades köpa en besvärjelse av den genomsure Odontor, med viss möda. Vid värdshuset levererade kobolden Charrak ett meddelande från en okänd avsändare som påstod sig vara del av en organisation som legat bakom duergardvärgarnas aktioner i labyrinten. I meddelandet bad den okända avsändaren om ett möte på en plats nära sjupelarsalen.

Hjältarna begav sig till mötesplatsen, fullt medvetna om att det förmodligen var ett bakhåll. Deras farhågor besannades genast, när en väldig bronsväktare och två Tieflings hoppade fram för att anfalla dem. Det återstår att se om även dessa fiender kan manövreras ut på samma exemplariska manér som Murkelmor och hyenorna...

Spelpass 18 - En promenad i parken

Hornfästet är utrensat. Duergardvärgarnas boning i labyrinten, och Murkelmors välde, är ett minne blott. De sista resterna av de dvärgiska styrkorna rensades enkelt bort och bland Rundarrs tillhörigheter fann hjältarna ett brev från någon som kallade sig Ninaran, Kalarels språkrör. Tydligen har den odöde fursten vänligen bett duergardvärgarna upphöra med sina vapenleveranser till den mänskliga alliansen. Hur dvärgarna svarat på denna milda förfrågan är höljt i dunkel, men några vapen lär inte komma från Murkelmors smedjor nu...

Hjältarna har nu många olika spår att följa. Det saknas fortfarande två kidnappade bybor. Benknotornas hov lockar med sina mytomspunna skatter. Ett digersvin går fortfarande löst i gångarna. Och vad är det egentligen som står på med gamle Vadriar?

Många faror och äventyr lockar, men först måste hjältarna ta hand om de gläfsande hundar som spärrar deras väg mellan hornfästet och sjupelarsalen, en uppgift som förmodligen är aningen mer ansträngande än en promenad i parken...

Spelpass 17 - Murkelmors sista strid

Murkelmor är död. Hans mäktiga brinnande stridshammare och hans svarta helrustning tillhör numera hjältarna. Bland Murkelmors kvarlevor fanns förutom ovan nämnda föremål även en magisk kristallkula och en hel del guld.

Duergardvärgarnas fästning är nu nästan helt utrensad. Möjligtvis att det finns en ogre som gömmer sig någonstans i närheten...